Solsken, oro och ett tecken på vår

Det är en märklig tid, nästan lite kuslig men också svår att greppa, solen skiner ju och när jag och familjen strosar runt här hemma på gården känns oron över Corona som bortblåst, inser att vi är lyckligt lottade.

Tänker på folk som sitter fast i ett land, på resturanger som kämpar, på det äldre som stannar inne med en rädsla att bli smittade, tänker också på det kommande dagarna, veckorna? Vad ska hända? Kan jag jobba i veckan? Kommer förskolor och skolor stängas? Lite som att vi alla lever för dagen just nu. Jag är inte en orolig person, oroar mig sällan men jag måste erkänna att jag besökt nyhetssajterna fler gånger på två dagar än vad jag gör på en månad normalt sätt.

Ett litet tecken på vår, några sköna timmar i solen här hemma på vår lilla gård känns som det bästa just nu.

Idag har dahliorna åkt ner i jorden, långt ifrån alla men en bra bit på vägen. Gillar att göra lite i taget, är ju en sån som tröttnar fort annars. Sämst på att hålla mig till en och samma sak och utan att jag vet av det så inser jag att jag istället står och städar kaninburar. Men ungefär 25 dahlior är nere, det känns fint!

Planterat några små pelargonsticklingar har jag hunnit med också, växthuset är så varmt när solen ligger på och i veckan ska vi göra en superhärlig plåtning här inne, som vi längtat!

Ikväll ska vi äta något, se en film med Hollie efter att Bianca har somnat och jag ska gå och lägga mig tidigt. Jag känner mig krasslig och sömn känns som bästa medicinen just nu!

Hoppas ni mår bra! Kram