Mamma till er

Förr var jag så bra på att skriva om barnen här, skrev månadsvis om deras framsteg och utveckling, stort som smått. Iallafall med Hollie, kanske lite typiskt med första barnet tänker jag, fotoalbum med små texter, första steget, första tanden och allt sånt där som tydligt skrevs upp och klistrades in i ett välarbetat album. Bianca har ingenting av det där, och frågar någon mig när hon fick sina tänder, eller började gå så har jag ingen aning. Däremot så tycker jag det har varit roligt att läsa gamla inlägg om Hollie, kanske för att jämföra hur det är med Bianca i samma ålder. Som att mitt under alla utbrott, sömnlösa nätter känna att "Det blir bra tillslut". Som en tröst på någe vis.

Mina barn är raka motsatserna till varandra. Hollie har alltid varit problemfri, får man säga så? Klart vi brottats med läggningar, 2 års-trots och sånt där men ni förstår säkert vad jag menar. Eller? Hon har alltid varit en ganska försiktig tjej, ville alltid titta på avstånd en stund innan hon vågade sin in i leken. Väldigt tidig med allt, pratade tidigt och ganska lillgammal till sättet.

Bianca har ett helt annat tempo, orädd, oblyg och blir rosenrasande om hennes vilja inte går igenom. Springer i från mig utan att vända sig om. Att klä på Bianca är som att brottas med en anakonda. Samtidigt är hon så enormt kärleksfull, älskar närhet, vill kramas och pussas och allra helst sova på någon av oss.

Så lika men ändå så olika, och vilken himla himla tur att jag fick bli eran mamma!

Min stora tjej, hon fyller 6 år i april och börjar skolan om lite mindre än ett år. Så galen känsla, här vill jag stanna tiden en stund, pyssla, rida, prata, mysa och titta på Lejonkungen med dig Hollie det är det mysigaste som finns. Skolan kommer passa Hollie perfekt för hon älskar att skriva, och kan redan läsa en del själv, hon suger åt sig information som en tvättsvamp och torsdagar är hennes favoritdag på förskolan för då får barnen forska.

När Johan reser iväg med jobbet har vi alltid tjejmys när Bianca somnat, då äter vi tunnbrödrulle i soffan och tittar på film, kanske chips ibland om det är helg men en gång låtsades vi att det var helg en helt vanlig tisdag. Hollie är så lik mig där, vi är båda överens om att det där lilla extra myset är det bästa och vi tar varje tillfälle i akt att skapa mysiga stunder. Hon förstår det härliga i att sitta ute på trappen i solen tidigt i april, medan de andra tycker vi är galna och vill gå in så sitter hon och jag kvar.

Att vara mamma är ju mellan varven det jobbigaste som finns, känslan av att plocka, rodda, klä på, klä av, torka, lägga, natta, trösta, plocka fram, plocka undan tar stundvis kål på mig. Jag har lärt mig att jag är i stort behov av egentid, att jag behöver tid utan mina barn och familj för att kunna vara den bra person jag vill vara. Det kan handla om att åka och träna, åka på en resa, eller bara slippa det där vardagsroddet för en dag. Oerhört viktigt för mig! Hur gör ni för att hämta andan?

Något jag ofta tänker på, eller jag ska inte säga ofta men tanken susar förbi med jämna mellanrum. Blir det inga fler barn nu? Vem är jag om jag inte är en småbarnsmamma? Att se barnen växa upp och växa ur alla små gulliga mössor, barnsängar som blir för stora och leksaker som aldrig mer leks med, det skrämmer mig på något vis, är jag knäpp? Samtidigt ser jag så galet mycket fram emot långa middagar med vänner UTAN massa ungar precis överallt och samtal som aldrig hinns färdigt, gråt och skrik och läggningar som tar en hel kväll. Att kunna cykla ner till sjön hela familjen, åka upp till fjällen och åka skidor, spel spel där alla är med, att Hollie och Bianca kommer kunna rida tillsammans. Ändå så har jag så svårt att se att jag inte skulle få göra om allt det här. Det är som att jag undrar vem nästa lilla person skulle bli? Som att man bär på en liten kölista inom sig och vill så gärna se vem som står näst på tur. Är det bara jag? Säg att ni också tänker så ibland.

Stannar upp och njuter, njuter av mina fina tjejer och att livet är bra, alla är friska, glada och vi har drömmar. Det måste väl ändå vara det viktigaste tänker jag? Oerhört tacksam för precis allt det där just nu!

De här fina bilderna har Anna Ejemo tagit, en alldeles underbar tjej som jag fått äran att lära känna och som tagit massvis med härliga bilder på mig och barnen. I mitt yrke krävs det allt mer och mer att jag själv är med i bild och de blir liksom lite svårt att få till det utan att ta in en fotograf och sen är ju jag extremt kräsen vad gäller bilder och har tidigare bara varit nöjd med min vän Jasminas bilder på oss. Men Anna är så oerhört duktig, så glad att jag hittat henne och ni kommer helt klart få se mer bilder på oss som Anna tagit!