Bella

Något vi alla djurägare har gemensamt är den stora sorg som drar över oss när något av djuren dör. I söndags kunde vi konstatera att Hollies lilla ponny Bella hade kolik vilket tyvärr är ganska vanligt bland hästar. Bara någon timma efter att vi hade varit ute i skogen på en ridtur jag och barnen så blev hon snabbt dålig och det hela slutade på Ultuna där hon fick tarmvred. Det känns alltid så fruktansvärt absurt att man med ett djur inte gör ALLT man kan för att rädda, men förmodligen också väldigt klokt. Djurets lidande går alltid först och i det här fallet hade Bella så himla ont och mådde så dåligt och oddsen för att klara en operation och att hon skulle vakna ur narkosen var väldigt låg. Ett sista farväl av våran lilla ponny, bara 9 år! Bröt ihop fullständigt, och tanken på att jag skulle behöva berätta för Hollie att hennes ponny inte finns mer gjorde mig illamående. Det är så hemskt att se sitt barn så ledsen och chockad över en sån sak och vi tillbringade i princip hela måndagen i stallet med våra bästa stallvänner, gråtandes, skrattandes och bara mös tillsammans.

Jag tror det är viktigt och lärorikt att gråta ihop med sina barn, visa att vuxna gråter, att jag också saknar Bella och att vi alla tycker det som hände var så himla tråkigt!

Bella var alltid med oss, varenda dag, och alla barnen i vår närhet har någon form av relation till den lilla ponnyn! Senaste dagarna har därför gått lite i slowmotion här hemma, det har känts skönt att kunna hänga med barnen, hästarna och inte ha så mycket på agendan!

Tack för alla fina minnen med dig Bella!